creativelight

Då är det officiellt och slutgiltigt. Jag har en plats på University of East London till hösten. Det beskedet kommer hålla humöret på topp länge. och nervositeten kommer bara att öka. Jag har nog aldrig varit så förväntansfull som jag är nu. Samtidigt är jag inte rädd och jag har inte ångest men någon känlsa däråt. Oro antar jag. Fast den är lätt att försumma i jämförelsen med glädjen. Sen går det inte att säga att det finns några ledsna miner inom mig. Ska jag lämna alla de jag älskar här hemma för ett halvår? Jag som inte varit borta från familjen under någon längre period. Försöker intala mig att ett halvår inte är så länge och det är det ju faktiskt inte! Och allt som är värt att längta efter kommer att finnas kvar när jag kommer hem, annars kan det ju inte vara värt att längt efter.

Några besök hemifrån kommer väl säkert att trilla in också, vem tackar nej till en ursäkt att ta en weekend till London? Eller till att träffa mig en lite sväng om man får vara självgod!