Lever

Tiden har gått och bloggen har inte blivit prioriterad. Kan inte påstå att den är det nu heller utan anledningen till att jag skriver är för att jag har varit lite nere på senaste tiden och älsklingen min sa att det var bra att skriva av sig. Så istället för att tjata ut allt på honom hela tiden skriver jag väl lite här...
Drömmarna om plugg blev inte verkliga nu i höst utan det kommer förhoppningsvis till våren. Istället sitter jag inne i samma berg som jag spenderat större delen av min sommar i och jag har kommit fram till att kroppen mår bra av solljus, vilket man får väldigt lite av här...kanske man förstår av ordet berg.. Dock antar jag att som alla säger borde jag vara glad för att jag har ett jobb, vilket jag också är på sätt och vis. Men det betyder inte att det tar väldigt mycket på krafterna att stiga upp tidigt från sin älskling, åka till ett jobb lång bort för att utföra ett väldigt ostimulerade arbete. Ska man än en gång se något positivt i det hela så har jag insett att jag i framtiden vill arbeta med olika uppgifter eller iaf i en miljö där det händer olika saker så att man hamnar i nya situationer istället för de gamla rutinerna. Sedan finns det dock inte mycket som kan vända den kommande arbetstiden 8.00-18.15 i oktober till positivt. När vinterna kommer och man brukar njuta av de få soltimmar som kommer så kommer jag antagligen att få njuta av 0.001% av den mängden sol. Alltså mörker när man går in i berget och mörker när man kommer ut...låter inte lockande.
Jag försöker ändå hålla mig positiv när jag är på jobbet för att klara av dagarna och även om folk här kan gnälla mycket så kan de även vara trevliga. Nu ligger det t.ex. fika kanske två meter ifrån mig som jag kommer få vara med att dela på även om jag inte bidragit med några tomburkar. Att även veta att man får komma hem till sin älskling på kvällarna gör ju dagarna lättare! Så jag ser jobbet som tidsfördriv tills han har pluggat klart på dagarna. För övrigt så är han superduktig när det kommer till att plugga och jag älskar att se hur glad han blir av att berätta vad de lärt sig för nytt. Det är min älskling det, och extra supersöt är han även mot mig nu när jag är nere, så tack för allt <3 

Nu är lunchen slut!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0