creativelight

Fega jag tror nästan inte att det är sant. Hemma- och familjekär, trygg i vardagen, små utmaningar, det kan väl beskriva lite hur jag alltid sett på mig själv. När jag började plugga till förskollärare såg jag att möjligheten fanns till att studera utomlands under en termin. Wow, va häftigt! Det borde man verkligen göra, var mina första tankar. Vilken chans, fast inte ens chans som jag skulle våga ta eller hur? Terminerna på förskollärarlinjet har gått och mycket tycker jag har hänt i mitt liv. Sen i vintras började jag prata om det igen, på riktigt. Tänk att plugga en termin utomlands. Massa nya människor, en ny kultur och en rad med möjligheter. Men vågar verkligen jag göra nåt sånt? Klart du måste ta chansen var det jag fick höra, och det är väl klart att man måste? På nyårsafton sa jag det för första gången, jag ska plugga utomlands. Tankarna sa dock att det här kommer du backa ur, det är så lätt att "glömma" att lämna in anmälan. Men glömma det gjorde jag inte och anmälan åkte in, till två olika universitet. Fick senare höra att första valet endast erbjöd två platser och mailen kollades tusen gånger för att se om något besked trillat in. I torsdags natt gjorde de det och under fredagen kom det officiella dokumentet. Jag är nominerad av Stockholms universitet för att studera på University of East London. Sista beslutet och antagningen ligger alltid hos universitetet man ska till men med största sannolikhet är det London jag kommer att plugga i under hösten.

Om jag har lite panik? Ja. Men positiv panik.